Utanför mitt fönster står ett underbart trä. Jag ser det varje dag och tänker på att livet är faktiskt som ett träd. Löven faller ned om hösten när solen tar en paus från sommarens grönska , mellan årstiderna råder dystra klagosånger blandat med enstaka glädjerop. värmen återkommer med lycka och grönska till nästa sommar, då livet för många åter blomstrar upp till en orgie av olika färger. Sprakande och jublande av lycka. Jag e lycklig, e du lycklig min vän?

Haha Fan det där lyckades jag inge vidare bra med. Som ni märker e jag inte en vidare djup människa och tur e  väl det?! Tänk om ni hade varit tvungna och sitta och läsa texter av Caroline Ankarklint på svenska lektionen i högstadiet?! Precis som den tiden inte har satt sina spår tillräckligt! Haha

Här har ni alla fall en bild på trähelvetet jag försökte skriva om